Ny dag
Sätter mig vid datorn, lyssnar på musik. Bob Marley en stor favorit. Lyssnar på redemption song. Känner en olust i mig, känns som om det blir en jobbig dag idag. Tårarna kommer, gråter en stund, tyst, ensam, för mig själv. Vill helst av allt bara dra täcket över huvudet och slippa vara med i det som är. Är helt slut i själen. Trots det så gör och gör jag, det som måste göras.
Kämpar med allt.
Känslan av att nu, nu orkar jag inte mer, väller över mig ofta, ofta, men som jag har skrivit, jag vet inte hur man gör när man ger upp. Jag vet inte det. Jag har inte ens varit vid kyrkogården på jag vet inte hur länge. Vill dit men ändå inte. Vill dit, tända ett ljus, sitta en stund, ta ett bloss, vara, andas - men jag vill inte se Matias namn på en gravsten. Så är det.
Gå till kyrkogården, ibland fungerar det bra (vad nu bra är..) ibland går jag totalt itu när jag är där. Det är svårt att se sitt barns namn på en gravsten, det blir mer verkligt då. Matias, min fina, fina "Tias", hans namn där? Det finns gånger då jag får kämpa med illamående och yrsel när jag är där. Blir så yr i huvudet och tanken svindlar, mitt barn... Andra gånger känns det okey att vara där. Sitta en stund och bara vara.
Är tacksam att vi valde en gravplats, det finns en plats dit jag kan gå och pyssla om min son. Där kan jag tända ett ljus, plocka lite med blommorna, rensa och se till att det är fint - det enda jag kan göra för min son... Hur grymt är inte det??
Jobbigt
I tanken är jag ju inte riktigt "här", jag är hos Matias mer än vanligt, jisses låter ju helknäppt, men kanske nån förstår hur jag menar?
Tilda fyller 9 år imorgon!! Jisses, så fort tiden går! Kalas imorgon, presenter och kompisar som kommer, tårta och lite smått och gott. Hon är så spänd nu, dottern min. Adrian och jag slog in presenter här ikväll, Tilda fick krypa i säng. Sång i morgon bitti som vi alltid har gjort. Glädje för Tildas dag, Grattias Tilda!
......och......stolen som är än mer tom en dag som imorgon.
Matias, visst är hon fin din syster? Så stor hon har blivit och så klok hon är. Hon saknar dig så mycket emellanåt, det gör ont i hela mig att se och höra. Har du sett vad kompisar hon har och vad omtyckt hon är? Envis är hon också *s* undrar om det är ett släktdrag som löper som en röd tråd i familjen Eklunds liv.
Tilda är en stolt lillasyster till dig, Matias. Ofta, ofta pratar hon om dig med sina kompisar, jag kan höra hur hon berättar nån episod, hur hon visar ditt foto och berättar om dig. Dina böcker, Bert och Sune böckerna plöjer hon igenom i rask takt nu, precis som det ska vara. Hon gillar att läsa, nu är det högläsning som läxa och det gillar hon också. När vi sitter där och läser så påminns jag än mer om hur det var när du var liten. Hur du och jag satt och läste högt, hur fort du snavade över texten ibland, Tilda gör likadant. Hör mig själv säga till henne som jag sa till dig: "Du måste andas vid punkt och komma!" Ler när jag tänker på hur det var.
Matematik gillar hon inte, din lillasyster! Du gillade ju matte och tänk om du hade varit här, du hade säkert lyckats väcka hennes intresse för matematikens värld. Jag är ju inte heller så förtjust i matematik, så du behövs ju här hela tiden i allt vi gör, säger och är...
Mönster som upprepas, beteenden som återkommer, ja du vet Matias.
Saknar dig så, älskade Hjärtat, Stjärnan, Solen *står på tå, puss på halsen, kram -älskar dig, var rädd om dig..*
Spridda tankar
Önskar så att jag slapp vara med om det här, att mista Matias - men nu är det inte så, verkligheten är en annan.
Tiden
Där Matias är idag, där existerar ingen tid. Det är här på jorden tiden kan kännas lång och stundtals grym. När jag dör kommer jag att få träffa Matias igen, det är min övertygelse och när vi möts kommer jag att hoppa jämfota av glädje, skratta och gråta - kan se Matias framför mig då han lugnt kramar om "hysterisk mamma" :-)) och säger: "Men, mamma, så länge sen är det ju inte. Jag var ju hemma igår!"
Så är det för de som lämnat oss tror jag, ett ögonblick för de, en livstid för oss där vi nu är, i det här livet.
*************************************************************
Reinkarnation
Tror på reinkarnation men Matias kommer inte att gå ner innan hela själagruppen är samlad igen, dvs vi som står varann nära ska mötas innan vi gör upp en ny plan för hur vi ska göra och vad vi ska vara innan vi går ner. Det kan jag ju säga, att jag kommer INTE som själ återigen välja att bli en kvinna som mister sitt barn! Aldrig mer!
Men nu är detta något som jag ska dra nån kunskap ifrån och bära med mig till nästa gång. Vad det är jag ska ha med mig det vet jag inte och kommer nog aldrig få veta i det här livet, svaret får jag när min tid är inne att gå över till andra sidan!
Och då ska jag ha ett j***vligt bra svar på den frågan!
**************************************************************************
Falla itu...
Men...trots min tro, så faller jag handlöst emellanåt då jag tänker på att jag ALDRIG mer får träffa Matias här! De stunder, då jag faller då rasar alla tankar kring andlighet, och tro, då är det enbart ren och skär smärta och förtvivlan som rister i mig! Och jag tillåter det vara så, känslor måste ut, och jag måste orka, orka vidare för min egen skull, för Tilda och Adrians skull - och för Matias skull.
Det har tagit mig lång tid att nå hit, där jag kan acceptera och tillåta mig att leva ut min smärta efter min son. Acceptera att Matias är död? Nej, jag har tvingats vänja mig vid att han inte finns här hos oss i livet längre.
****************************************************************************
Det finns inga tillfälligheter, ingenting sker av en slump
Saknar, saknar, saknar...
När Matias dog...
Jag förbannade, skrek, jämrade mig, grät och återigen skrek jag.. Länge, länge skrek jag efter min son.
Kunde inte förstå att detta var för alltid. Matias är död. Hur kunde det bli så? Vad hände med alla våra planer, tankar, framtidshopp, allt. På en sekund raserades allting.
Kvar blev jag ensam med syskon som också värker efter sin storebror.
Matias som är ren och skär glädje och kärlek. Saktade trasades jag sönder, tills inget blev kvar.
Långsamt började jag bygga upp ett annorlunda liv utan min son. Sakta började det ta form, livet efter.
Det är svårt, mycket svårt att tvingas vidare utan sitt barn, men det går tydligen. På nåt sätt.
Alla dessa frågor och alla dessa varför och om.
Snart har det gått 3 år sedan Matias dog och jag kan faktiskt skönja glädje i livet igen - på ett helt annat sätt än i livet före.
Värken och smärtan finns för alltid kvar inom mig, sorgen, gråten den stundtals bittra gråten finns som en del av mitt nya liv, ett liv som jag inte själv har valt utan tvingas att leva i.
Älkade, älskade Matias, om du bara visste vad jag saknar dig i allt jag gör, säger och är.
Sorgen som inte syns
Den här har jag hittat på nätet, vet inte vem som skrivit den. Om du känner igen den eller vet vem som skrivit den, hör av dig!
Den beskriver exakt hur jag har det.
Jag skriker stumt men det syns inte utanpå mig
Mitt ansikte förråder mig inte.
Ingen kan se vad jag bär på inom mig.
Jag har inget bandage om mitt smärtande sår.
Jag kan visa upp en leende mun och glada ögon.
Men du som ser lite djupare kanske kan ana
smärtan i mitt hjärta och i min själ.
Det syns inte utanpå vad mitt huvud är fyllt av,
Samtidigt som jag gör vanliga saker:
handlar, äter, skrattar och andas.
Ja, jag andas fortfarande, betyder det att jag lever?
Jag trodde mina andetag skulle upphöra samtidigt som dina
Men jag vet nu, att vi dör inte av sorg,
vi dör inte av att gråta och skrika hysteriskt.
Visst, det känns som om man ska gå i tusen bitar när som helst.
Men vi dör inte och vi förlorar inte förståndet.
Vi fortsätter att andas och leva, en liten bit i taget.
Och våra ansikten förråder oss inte.
Trötthet
Spelat Fia med knuff med barnen :-) och det var livat värre! Knuffades och knuffades hej vilt. Roligt var det iallafall, länge sen vi spelade spel, så skönt att göra det igen. Tilda vann och jag kom sist. :-)
Normala rutiner börjar vi komma in i igen efter ledigheten. Barnen började på frita och dagis idag. Nästa vecka ska Adrian börja på frita så han har sin sista vecka på dagiset! Så fort tiden går och stor han börjar bli, jisses säger jag bara. 6 - års gruppen börjar kring den 17 och Tilda börjar i 3:de klass!!!
Hundarna fäller som attan, här behövs inga strumpor på, bara att svepa med fötterna utmed golvet så får man sååå fina strumpor så :-). Malla fäller mest, men Vimsa börjar nu hon med. Dammsugning två gånger om dagen och inte hjälper det inte!
Är så tacksam för mina vänner som finns runt mig! Otroligt tacksam och glad för en mycket speciell väninna som finns vid min sida hela tiden. Vad skulle jag göra utan henne?? Kan falla ihop, gråta, prata och vara - och allt känns så naturligt och okey! Känns som om vi har kännt varandra i massor med år! Sådana vänner är så dyrbara och gäller att man är rädd om.
Har haft och har en tung tid, mycket som händer som är jobbigt och som sliter otroligt mycket på mig. Men som jag har upptäckt..allting går tydligen på ett eller annat sätt! Hankar mig fram i tillvaron stundtals, mycket tårar, ångest och gråt. Kan fortfarande inte på riktigt förstå att Matias är död. Jag kan inte det. Pratade med en väninna idag som också mist sin son för snart 3 år sen, och hon sa samma sak. Att det inte riktigt går att förstå att just jag har varit med och är med om det här..Känns så overkligt att det är min Matias jag pratar om..att han är död..? Att det är hans begravning jag och hans pappa har fixat, vi har begravt vår son. Det är så svårt att förstå, trots att jag lever i det dagligen.
Jag förstår men förstår ändå inte :-) Hängde ni med i den tankegången?