Älskade Matias..
Imorgon är det exakt 3 år sedan poliserna stod härhemma i hallen med det fruktansvärda beskedet, att du min förstfödda son var död.
Vad har hänt under dessa 3 år egentligen? 3 fruktansvärt smärtsamma år. Där jag har fungerat, saknat, längtat efter dig så jag stundtals har trott att jag ska bli heltokig. Gråtit efter dig, för dig och över dig. Skrikit, jämrat mig. Tänkt så mycket på dig i allt jag gör. Det som är jobbigast nu är saknaden efter dig, älskade hjärtat, stjärnan, solen. Att inte få vara med dig mer, att sakna, värka efter nåt som jag aldrig mer kommer att få i det här livet - det är svårt.
Har tänkt på alla dina drömmar och planer som ingenting blev. Allt tog slut den här natten för 3 år sen. Det känns stundtals som om du nyss var här, andra stunder som om en det var en evighet sen vi träffades. Kan inte förstå att det som nu är kvar är alla fina, vackra minnen bara..Jag är så tacksam över att ha fått förmånen att ha dig i 19 år. Men...jag vill ha mer - nu blev det inte så.
Undrar vad du hade gjort nu i det här livet? Antagligen pluggat i Linköping, precis som du hade bestämt. Du vet precis vad du vill ju. Kommit hem lite nu och då. Undrar om du hade haft ett förhållande? Extrajobbat? Tränat taekwondo? Rest utomlands? Barn, tror jag inte du hade haft ännu, du skulle ju plugga och skaffa jobb först. Många frågor..som aldrig får nåt svar...
Ja, älskade, älskade Matias - jag hoppas att där du är i evigheten, där är det ljust, vackert och fint. Att du kikar på oss härnere, att du följer oss som blev kvar. Att du mår bra och har det bra! Vänner är jag övertygad om att du har många av, den kärlek du ustrålade när du var med oss här, den fortsätter du att sprida hos dina nya vänner i evigheten.
Din kärlek, din energi, livsglädje, empati, omtanke, ärlighet - allt som är du, fortsätter även här Matias, men på ett annorlunda sätt nu.
*står på tå, kram puss på halsen "Jag älskar dig, var rädd om dig"*
Mamma
Otroligt länge sedan jag var här nu och rätt länge sedan du skrev i bloggen också ser jag. :-O ;-)
Tur man träffar på dig hos Nisse ibland så jag vet att du står, går och andas! :-)
Förstår fortfarande inte att du gör det dock - att förlora ett barn, måste vara det värsta man någonsin kan råka ut för!! :-(
Men det är väl ändå så att man klarar mer än man tror innan man själv upplevt en situation och har man som du dessutom flera barn att finnas kvar för så finns det ju inte så många alternativ än att fortsätta gå, stå och andas.
Förhoppningsvis kan du ändå "släppa" sorgens förlamning nu och då och njuta av livet trots allt.
Massor av kramar till dig, du starka kvinna!/Tette.
Jag har följt dig från början och måste säga att det nu efter tre år måste finnas andra mekanismer inom dig som gör att du inte kan släppa taget.
Man sörjer, man mår dåligt och man släpper taget. Så fungerar det och fortsätter man år ut och år in på samma bana så kanske det är något annat som inte stämmer.
När jag försökt att prata om detta så försvinner du bara. Du vill vara kvar i självömkan och i detta faktum att det är så synd om dig.
Du måste faktiskt släppa taget och leva här och nu. Jag vet ju att du har fler barn...
Tuija, jag upprördes väldigt över ovanstående kommentar och detta skrev jag som svar hos Ordbankaren.
_-----------------------------------------------_
Förlåt men nu blev jag förbannad på vad du skrivit inne på Tuijas blogg. Själv har du inte gått vidare men anser att en person som förlorat sin ledstjärna i livet i form av en 19 årig son skall göra det utan att skriva av sig sina känslor.
Du dippar rätt ofta både hit och dit men andra skall fan inte göra det enligt det du skrev.
Barnen, de små, finns där men vad sjutton har det med sorg att göra. Du förringar en tragisk händelse där du själv inte har en aning och samtidigt går du själv i samma backspår.
Besviken blev jag och fan vet om det är så roligt längre.
_---------------------------------------------_
Kramar Carina
Det är inte av ilvilja som jag skriver det jag gör, det är av egen erfarenhet. Tack ändå att du svarade hos mig och berättade hur du mår och ser på det hela. Jag är ledsen om jag gjorde dig upprörd. Att Carina skall svara i ditt ställe tycker jag känns märkligt och väldigt konstigt.
Jag förringar ingenting, det är helt Carinas egna ord. Att jag går själv i samma backspår vet Carina ingenting om. Precis, Carina det är inget roligt längre!