Sorgen den djupa, den brutala smärtan
Nakenheten där man står så liten, så liten och ensam. Leva i aldrigheten, aldrig mer ska jag få se min son i det här livet. Det går inte att förstå, aldrigheten.
Vill ju ha honom här hos mig, i fysisk form nu, då faller alla dessa tankar på ljuset, andligheten, att han minsann finns hos mig iallafall - när längtan sveper över mig så hjälper inga såna ord. Finns ingen tröst att hitta, utan enbart naken, smärtsam förtvivlan.
Då skriker jag rakt ut, gråter och förbannar, flämtar mig fram i tillvaron, koncentrerar mig enbart på andningen att orka en sekund till, en liten, liten stund till. Jag värker totalt sönder. Och vet ni vad? Jag tillåter mig att ge smärtan det utrymmet som behövs då när aldrigheten slår sina klor i mig. Det måste jag få göra, jag måste få gråta, gråta, gråta - annars härdar jag inte ut alls.
"Det är inget farligt, det är bara tårar för jag är så förbannat ledsen!" de orden sa jag till en person häromdagen, vi pratade och tårarna bara kom. Hon blev lite förskräckt, försökte trösta, sa ord som :"Men, oj, förlåt det var inte min mening att göra dig ledsen" Men det är _ingen_ som gör mig ledsen när man pratar om Matias, tvärtom, men tårarna kan komma - men det är inget farligt, inget att be om ursäkt för. Det är gråtvatten, som kloka Adrian säger, gråtvatten.
Mig gör det inget att mina tårar kommer titt som tätt emellanåt, men andra kanske tycker det är jobbigt..? Men å andra sidan ska ju inte det vara mitt problem, jag har nog som det är.