Då och då, tankar kring sorgen och saknaden

Känslan av aldrigheten som väller över mig.
Tog ett bloss och tanken som slår mig kommer...Jag måste nog börja ta rätt på
Matias kläder..Behöver ju garderoberna....Men var ska jag göra av allting?

Tårarna som kommer, hugget i magen. Det är ju Matias kläder, inte ska jag väl
behöva "ta hand" om dem och bestämma vad jag ska göra med det? Det skulle ju
Matias ha tagit med sig när han flyttade hemifrån. Faan, det gör så ont, så
förtvivlat ont när jag tänker på det som var, det som är, det jag lever i, det
jag levde i och nu är det enbart tomhet kvar just nu.
Sorg, förtvivlan och gråt. Gråten den förlösande gråten som just idag inte på
nåt sätt lindrar.

Tänker på Matias jacka, den nya WEE-jackan han köpte i Stockholm, den han
gillade så mycket. Ja, Matias är märkesfixerad :-), viktigt för honom att vara
ensam om vissa plagg. Vill inte ha kläder som alla andra har....Så var det.
Jackan som han hann använda 01-02, vinter, höst..Sen inte mer.

Faan så grymt... Livet är så elakt, så vidrigt mot oss som mist.

Frackskjortan, kavajen, skjortor, t-shirts, tröjor, skor, ja allt finns kvar i
skåpen och jag behöver garderoberna..... Mig gör det inget att det hänger kvar
därinne, inte ett dugg, men jag behöver garderoberna. Barnens kläder, mina
kläder, jag behöver garderoberna.

Men det är så svårt, så fruktansvärt svårt att börja ta itu med och jag vet
inte vad jag ska göra med allt?? Stoppa i kartonger? Vad ska jag ha det till?
Kasta? Nej, det kan jag inte, inte kasta - känner hur hela jag skriker
inombord, kasta, nej! Värjer mig mot tanken, det går inte.

När ska jag börja? Jag vet inte, icke en aning. Vill inte vara ensam när jag
börjar..Nån som är med mig, nån som kanske kan fånga upp mig när jag går i
bitar. Nån som är närvarande, inte talar om för mig vad jag ska göra eller
inte, nån som bara är med. Å andra sidan tänker jag.......Kan jag utsätta nån
annan för det jobbiga, smärtsamma att se mig rasa ihop, smeka plaggen, gråta,
skrika då det återigen bli än mer definitivt?
Faaan, vad jag ska ta hänsyn till andra hela tiden, blir så trött.
Det är så jobbigt ändå. Vem orkar stå vid min sida då jag ska göra detta
jobbig? När ska jag göra det?

Näe, fyyy nu bara gråter jag