Då och då, tankar kring sorgen och saknaden

Den här har jag hittat på nätet, vet inte vem som skrivit den. Om du känner igen den eller vet vem som skrivit den, hör av dig!

Den beskriver exakt hur jag har det.

Jag skriker stumt men det syns inte utanpå mig
Mitt ansikte förråder mig inte.

Ingen kan se vad jag bär på inom mig.
Jag har inget bandage om mitt smärtande sår.

Jag kan visa upp en leende mun och glada ögon.
Men du som ser lite djupare kanske kan ana
smärtan i mitt hjärta och i min själ.

Det syns inte utanpå vad mitt huvud är fyllt av,
Samtidigt som jag gör vanliga saker:
handlar, äter, skrattar och andas.

Ja, jag andas fortfarande, betyder det att jag lever?
Jag trodde mina andetag skulle upphöra samtidigt som dina

Men jag vet nu, att vi dör inte av sorg,
vi dör inte av att gråta och skrika hysteriskt.

Visst, det känns som om man ska gå i tusen bitar när som helst.
Men vi dör inte och vi förlorar inte förståndet.

Vi fortsätter att andas och leva, en liten bit i taget.
Och våra ansikten förråder oss inte.