Ny dag
Försov oss, Tilda och jag. Stressat runt på morgonen, ingen bra början på en ny dag. Cykeltur med skolan idag för Tilda. Adrian har varit iväg i helgen kommer i eftermiddag.
Sätter mig vid datorn, lyssnar på musik. Bob Marley en stor favorit. Lyssnar på redemption song. Känner en olust i mig, känns som om det blir en jobbig dag idag. Tårarna kommer, gråter en stund, tyst, ensam, för mig själv. Vill helst av allt bara dra täcket över huvudet och slippa vara med i det som är. Är helt slut i själen. Trots det så gör och gör jag, det som måste göras.
Kämpar med allt.
Känslan av att nu, nu orkar jag inte mer, väller över mig ofta, ofta, men som jag har skrivit, jag vet inte hur man gör när man ger upp. Jag vet inte det. Jag har inte ens varit vid kyrkogården på jag vet inte hur länge. Vill dit men ändå inte. Vill dit, tända ett ljus, sitta en stund, ta ett bloss, vara, andas - men jag vill inte se Matias namn på en gravsten. Så är det.
Gå till kyrkogården, ibland fungerar det bra (vad nu bra är..) ibland går jag totalt itu när jag är där. Det är svårt att se sitt barns namn på en gravsten, det blir mer verkligt då. Matias, min fina, fina "Tias", hans namn där? Det finns gånger då jag får kämpa med illamående och yrsel när jag är där. Blir så yr i huvudet och tanken svindlar, mitt barn... Andra gånger känns det okey att vara där. Sitta en stund och bara vara.
Är tacksam att vi valde en gravplats, det finns en plats dit jag kan gå och pyssla om min son. Där kan jag tända ett ljus, plocka lite med blommorna, rensa och se till att det är fint - det enda jag kan göra för min son... Hur grymt är inte det??
Sätter mig vid datorn, lyssnar på musik. Bob Marley en stor favorit. Lyssnar på redemption song. Känner en olust i mig, känns som om det blir en jobbig dag idag. Tårarna kommer, gråter en stund, tyst, ensam, för mig själv. Vill helst av allt bara dra täcket över huvudet och slippa vara med i det som är. Är helt slut i själen. Trots det så gör och gör jag, det som måste göras.
Kämpar med allt.
Känslan av att nu, nu orkar jag inte mer, väller över mig ofta, ofta, men som jag har skrivit, jag vet inte hur man gör när man ger upp. Jag vet inte det. Jag har inte ens varit vid kyrkogården på jag vet inte hur länge. Vill dit men ändå inte. Vill dit, tända ett ljus, sitta en stund, ta ett bloss, vara, andas - men jag vill inte se Matias namn på en gravsten. Så är det.
Gå till kyrkogården, ibland fungerar det bra (vad nu bra är..) ibland går jag totalt itu när jag är där. Det är svårt att se sitt barns namn på en gravsten, det blir mer verkligt då. Matias, min fina, fina "Tias", hans namn där? Det finns gånger då jag får kämpa med illamående och yrsel när jag är där. Blir så yr i huvudet och tanken svindlar, mitt barn... Andra gånger känns det okey att vara där. Sitta en stund och bara vara.
Är tacksam att vi valde en gravplats, det finns en plats dit jag kan gå och pyssla om min son. Där kan jag tända ett ljus, plocka lite med blommorna, rensa och se till att det är fint - det enda jag kan göra för min son... Hur grymt är inte det??
Kommentarer:
Postat av: Birgitta i Timrå
Vi har pratats vid förr, det du skriver om att gå till kyrkogården stämmer så bra, nu har jag också en sådan period när jag vill men kan inte allt för svårt att se stenen platsen.
Kram på dig
Birgitta, Carolas mamma den 11 november 2005
Trackback