Då och då, tankar kring sorgen och saknaden

Mitt liv rasade, rasade totalt ihop dagen då Matias dog. Jag blev halv, för alltid halv.
Jag förbannade, skrek, jämrade mig, grät och återigen skrek jag.. Länge, länge skrek jag efter min son.
Kunde inte förstå att detta var för alltid. Matias är död. Hur kunde det bli så? Vad hände med alla våra planer, tankar, framtidshopp, allt. På en sekund raserades allting.
Kvar blev jag ensam med syskon som också värker efter sin storebror.

Matias som är ren och skär glädje och kärlek. Saktade trasades jag sönder, tills inget blev kvar.
Långsamt började jag bygga upp ett annorlunda liv utan min son. Sakta började det ta form, livet efter.

Det är svårt, mycket svårt att tvingas vidare utan sitt barn, men det går tydligen. På nåt sätt.
Alla dessa frågor och alla dessa varför och om.

Snart har det gått 3 år sedan Matias dog och jag kan faktiskt skönja glädje i livet igen - på ett helt annat sätt än i livet före.

Värken och smärtan finns för alltid kvar inom mig, sorgen, gråten den stundtals bittra gråten finns som en del av mitt nya liv, ett liv som jag inte själv har valt utan tvingas att leva i.

Älkade, älskade Matias, om du bara visste vad jag saknar dig i allt jag gör, säger och är.