Då och då, tankar kring sorgen och saknaden

En kommentar som jag har fått till leda. Tycker den är så onödig och dum, för vad är det jag gör egentligen? Varje dag går jag vidare, dagarna går och jag fyller dem så gott jag kan. Jag överlever inte bara längre, jag njuter av det som är just nu, så gott jag kan.

Jag har dagar som bara är otroligt jobbiga, då saknaden, längtan, smärtan, värken efter Matias är extra, extra grym. Dagar då jag enbart överlever de finns också, men trots att jag "bara" överlever vissa dagar så går jag ju vidare..Menar jag går upp ur sängen, äter, andas och skiter som jag brukar säga :-). Om jag inte hade "gått vidare"..hur skulle det vara då? Hur gör man då? Ligger kvar i sängen, struntar i allt, eller vad menar man när man säger så?

"Gå vidare" är en kommentar som jag är allergisk emot för det har jag fått höra sen dag 1 i mitt nya liv ungefär. "Du måste gå vidare!" Ja, visst är det så och visst är det väl just det jag gör, dag efter dag efter dag..... "Går vidare" det gör vi väl alla? Förstår inte vad folk menar när de säger så, jag gör faktiskt inte det.

Dock idag hade jag ett såå fint samtal med en person som INTE sa "du måste gå vidare" utan hon sa "Orkar du gå vidare?" Och vet ni, den frågan gjorde att hela samtalet lyftes upp på nåt sätt! Inte orkar jag, inte vill jag - men vad är alternativet? Det finns inget alternativ ju! Det valet togs ifrån mig i samma ögonblick som Matias dog. Känner mig mycket lättare om hjärtat efter samtalet med en person som faktiskt vågade fråga OM jag ORKADE "gå vidare"! Inte bara det där slentrianmässiga om att jag MÅSTE gå vidare, utan just frågan om jag orkar!

Känner att yeeeees! hon förstår mig och vad jag pratar om, vad jag menar och vad jag vill ha sagt. Har aldrig, aldrig fått frågan tidigare om jag orkar, idag fick jag den och det är ju en fråga jag själv också brottas med dagligen. Orkar jag? Om jag inte orkar, vad händer då? Hur gör man när man inte orkar mer? Lägger sig ner och..dör själv också? Jag vet inte hur man gör om man inte orkar! Tror att det gäller alla oss som mist, och i andra sammanhang med - man vet inte hur man gör när man ger upp när man inte orkar mer! Om jag inte skulle orka........ska jag lägga in mig på psyk, ska jag ta livet av mig, ska jag droga ner mig, ska jag strunta i allting..eller hur gör man??????? Såhär ser det ju ut för mig, Matias är död och jag är inte speciellt stark och jag orkar inte heller speciellt bra, men vad är alternativet? Finns det nåt alternativ? Jag ser inget alternativ till att komma undan verkligheten som den är - Matias är död och vad jag än gör så kan jag inte förändra det.

Det jag kan göra och det jag gör är att jag pratar om min son, skriver, berättar, visar min sorg min smärta på ett rätt så tydligt sätt, när jag då bla visar upp mig i min nakenhet här på internet, när jag vågar prata om honom, när jag vågar visa att jag är ledsen och gråter - men det innebär ju inte att jag ständigt, ständigt bara lever för Matias och det som var för livet går ju hela tiden.....Jag går vidare hela tiden, varje dag gör jag det.

Jag är så ledsen, så ledsen inombords, så förtvivlad, bitter, arg, sorgsen över att Matias inte finns kvar här hos oss på jorden. Jag tycker att livet är orättvist och jag känner att jag har rätt att tycka så, för det är orättvist och bittert...att min son är död. Mitt liv är indelat i före och efter, så är det bara och det finns inget som kan förändra att det är så.

Frågan jag fick idag, "Orkar du gå vidare?" gav mig många nya insikter och det fyller mig med tacksamhet att någon vågade fråga om jag orkar - inte enbart talar om för mig att jag MÅSTE gå vidare...Det vet jag så väl, men frågan är om jag orkar...Har orkat nu i snart 3 år och kan inte se nåt som skulle göra att jag inte fortsatte på samma sätt som tidigare i mitt liv efter. Jag kommer att fortsätta gå upp, ta hand om barnen, hundarna, mig själv, prata om Matias och fylla mina dagar så gott jag kan......

Åker vi till imorgon, jag och barnen. Ska vara borta hela helgen. Imorgon ska vi strosa i den vackra huvudstaden, äta lunch med en kompis till Matias. Lördagen ska vi till Gröna Lund! Adrian ska åka allting :-), får väl se hur det blir med det.

Packade förut och jisses säger jag bara. Har väl varit bortskämd med att ha bilen, för nu var man verkligen tvungen att tänka till vad man vill ha med iom att vi ska åka tåg. Åka tåg förresten...är mycket svårt för mig, men det går. Det är jobbigaste innan vi kommer på, när man står där på perrongen och ser tågrälsen..... Första gången jag åkte tåg efter att Matias dog, mådde jag skitdåligt. Yr och illamående, skakig, men det gick. Som allt annat tydligen..

I tisdags var jag och Tilda i Stockholm, haha mycket resande nu. En kompis till Matias ringde och vi hängde med till jazzfestivalen! Wow, det var skitkul! Och sååå bra! Lauren Hill spelade och hon är ju bara helt suveränt duktig! Dansade, hojtade och skrek, hade jättekul. Musik har jag alltid lyssnat mycket på och det är läkande, helande och rymmer så mycket känslor. Kom hem 04.30, gissa om vi var trötta. :-) Roligt hade vi iallafall.

Är så tacksam och glad över Matias vänner som hör av sig och bryr sig om mig och barnen. Vi pratar och skrattar, och det känns som om Matias är med oss hela tiden. Det är skönt att ha kontakt jag får ta del av deras liv och får bekräftelse på hur viktig Matias är, hur han fortsätter vara med oss här på jorden. Sedan att vi kan dela minnen av Matias på ett alldeles speciellt sätt gör så otroligt gott i hjärtat.

Nu ska jag natta liten man, upp tidigt imorgon och sen åker vi.

Ha en trevlig helg alla!

Känslan av aldrigheten som väller över mig.
Tog ett bloss och tanken som slår mig kommer...Jag måste nog börja ta rätt på
Matias kläder..Behöver ju garderoberna....Men var ska jag göra av allting?

Tårarna som kommer, hugget i magen. Det är ju Matias kläder, inte ska jag väl
behöva "ta hand" om dem och bestämma vad jag ska göra med det? Det skulle ju
Matias ha tagit med sig när han flyttade hemifrån. Faan, det gör så ont, så
förtvivlat ont när jag tänker på det som var, det som är, det jag lever i, det
jag levde i och nu är det enbart tomhet kvar just nu.
Sorg, förtvivlan och gråt. Gråten den förlösande gråten som just idag inte på
nåt sätt lindrar.

Tänker på Matias jacka, den nya WEE-jackan han köpte i Stockholm, den han
gillade så mycket. Ja, Matias är märkesfixerad :-), viktigt för honom att vara
ensam om vissa plagg. Vill inte ha kläder som alla andra har....Så var det.
Jackan som han hann använda 01-02, vinter, höst..Sen inte mer.

Faan så grymt... Livet är så elakt, så vidrigt mot oss som mist.

Frackskjortan, kavajen, skjortor, t-shirts, tröjor, skor, ja allt finns kvar i
skåpen och jag behöver garderoberna..... Mig gör det inget att det hänger kvar
därinne, inte ett dugg, men jag behöver garderoberna. Barnens kläder, mina
kläder, jag behöver garderoberna.

Men det är så svårt, så fruktansvärt svårt att börja ta itu med och jag vet
inte vad jag ska göra med allt?? Stoppa i kartonger? Vad ska jag ha det till?
Kasta? Nej, det kan jag inte, inte kasta - känner hur hela jag skriker
inombord, kasta, nej! Värjer mig mot tanken, det går inte.

När ska jag börja? Jag vet inte, icke en aning. Vill inte vara ensam när jag
börjar..Nån som är med mig, nån som kanske kan fånga upp mig när jag går i
bitar. Nån som är närvarande, inte talar om för mig vad jag ska göra eller
inte, nån som bara är med. Å andra sidan tänker jag.......Kan jag utsätta nån
annan för det jobbiga, smärtsamma att se mig rasa ihop, smeka plaggen, gråta,
skrika då det återigen bli än mer definitivt?
Faaan, vad jag ska ta hänsyn till andra hela tiden, blir så trött.
Det är så jobbigt ändå. Vem orkar stå vid min sida då jag ska göra detta
jobbig? När ska jag göra det?

Näe, fyyy nu bara gråter jag

Gråtattack utan dess like, känns det som, idag. Stod vid fläkten och rökte. Tankarna for iväg och en låtslinga med Eminem dök upp i huvudet. Tittade ut genom köksfönstret, tittade på buskarna och minns Matias. Han finns hos mig varje dag, varje, varje dag, men just det här att helt förlora sig i minnen, gör sååååååååå himla ont! Det går inte ens att sätta ord på det! Brast totalt där jag stod, mindes sommaren 2002 då vi var på Öland, Matias sista sommar, Eminem spelades heeeeela tiden på cd-spelaren.. Tänkte efter riktigt, mindes varje stund, varje drag, varje rörelse, leende, hårfästet, ansiktet allt bara kom över mig, och det är outhärdligt vidrigt jobbigt kan jag tala om! Orkar inte minnas!!! Vill inte ”bara” ha minnen, vill ju ha mer minnen - men så blev det ju inte.......

Om jag inte tänker på det som varit..kan det gå hyfsat, men jag tänker ju på mitt barn varje dag, men just det här att förlora sig i minnen och veta...aldrigheten, det är så hemskt, så hemskt. Grät som ett barn, ensam härhemma, barnen var ute. Tänk, det är bara minnen jag har kvar av Matias och aldrigheten slog sina klor i mig, tänk aldrig, aldrig, aldrig mer får jag träffa honom. När den tanken kommer, så faller jag totalt ihop, helt totalt. Det kommer så plötsligt också, man hör en låt, tittar ut genom fönstret, en doft, en rörelse och pang, så är man nere igen. Det är så oförutsägbart med sorgen efter ett barn!

Tårarna bara trillade och jag grät, högt, högt. Nu skulle nån ickedrabbad se mig, då skulle de ju få ”bekräftat” att jag har fastnat i min sorg som det så fint heter.*ironisk* Jag är så arg på livet också. Min fina, fina Matias. Varför?

Tittar på fotona på min hemsida, och fotot där Adrian och Matias är..AJ! Det gör sååå himla ont så jag vet snart ingenting.

Aldrig mer får jag se honom, och det värker inom mig!!! Såå grymt är det här! Tänk, aldrig mer och jag fattar inte, vill inte fatta att det snart har gått 3 år sedan Matias dog!

F******n, han var ju här nyss??

Hur har tiden kunnat rinna iväg såhär utan Matias??

Ja, det är ju ”bara” att torka tårarna och fortsätta vidare, framåt, framåt för ingen återvändo finns.

Nakenheten där man står så liten, så liten och ensam. Leva i aldrigheten, aldrig mer ska jag få se min son i det här livet. Det går inte att förstå, aldrigheten.

Vill ju ha honom här hos mig, i fysisk form nu, då faller alla dessa tankar på ljuset, andligheten, att han minsann finns hos mig iallafall - när längtan sveper över mig så hjälper inga såna ord. Finns ingen tröst att hitta, utan enbart naken, smärtsam förtvivlan.

Då skriker jag rakt ut, gråter och förbannar, flämtar mig fram i tillvaron, koncentrerar mig enbart på andningen att orka en sekund till, en liten, liten stund till. Jag värker totalt sönder. Och vet ni vad? Jag tillåter mig att ge smärtan det utrymmet som behövs då när aldrigheten slår sina klor i mig. Det måste jag få göra, jag måste få gråta, gråta, gråta - annars härdar jag inte ut alls.

"Det är inget farligt, det är bara tårar för jag är så förbannat ledsen!" de orden sa jag till en person häromdagen, vi pratade och tårarna bara kom. Hon blev lite förskräckt, försökte trösta, sa ord som :"Men, oj, förlåt det var inte min mening att göra dig ledsen" Men det är _ingen_ som gör mig ledsen när man pratar om Matias, tvärtom, men tårarna kan komma - men det är inget farligt, inget att be om ursäkt för. Det är gråtvatten, som kloka Adrian säger, gråtvatten.

Mig gör det inget att mina tårar kommer titt som tätt emellanåt, men andra kanske tycker det är jobbigt..? Men å andra sidan ska ju inte det vara mitt problem, jag har nog som det är.

testa hur det blir och är att blogga ;-). Börjar såhär och provar mig fram så får vi se.

Värmen börjar slita rejält på mig nu, gillar sommar, sol och bad men idag tycker jag att värmen har varit vidrig!

Välkommen till min nya blogg!